Jag hade inte fått tag på min mamma på några dagar & försökte & försökte men utan resultat. Mobilen var avstängd & jag kom hela tiden till hennes mobilsvar.
På kvällen den 25/11-2010 satt jag hemma & väntade på att min kille skulle komma hem från gymet. Jag tittade på Bounce hyllning till Michael Jackson i Globen när min mammas granne ringde & sa att ljuset i mammas lägenhet hade varit tänt i flera dagar. Då visste jag direkt att något var fel. Mamma har 5 katter hemma som hon aldrig skulle lämna vind för våg. Där & då började helvetet på jorden!
Min kille kommer hem från gymet talandes i telefonen men när han hittar mig gråtandes, sittandes på golvet i hallen så lägger han på direkt. Han vet såklart att jag inte fått tag på mamma & jag berättar om telefonsamtalet jag fått. Sen börjar karusellen...
Jag ringer polisen för att anmäla henne försvunnen. Självklart så var den första polisen jag fick tala med totalt känslokall & jag blev arg & ännu mera ledsen. Min kille blev illa berörd av hur jag blev bemött & när jag blev kopplad till rätt avdelning sa han att han kunde prata med nästa polis om den polisen inte var mer förstående. Men som tur var så fick jag prata med en polis som var mycket bättre på att hantera den här situationen. Vi pratade & jag berättade alla dom fakta jag hade. Jag fick dom till att åka till lägenheten & kontrollera så att hon inte fanns där inne. Men det gjorde hon inte. Mamma var således försvunnen!
Allting därefter var ett virr varr... Vi var i kontakt med polisen i stort sett varje dag. Dom ville ha en bild på mamma för att se om en bild i den lokala tidningen kunde leda till tips. Mammas vänner satte upp efterlysningslappar överallt där dom fick & kunde. Där vädjade vi till att om man hade tips så skulle man kontakta polisen. Vi var i kontakt med Efterlyst som ville ta upp "fallet" men polisen ville vänta. VADÅ VÄNTA!?!?!?! Gaaaah! Det var iskallt den här vintern... Tiden var knapp & hoppet jag försökte hålla vid liv blev mindre & mindre för varje dag. Mamma bor i närheten av en nerlagd gruva & bilden i tidningen gav oss ett vittne som hade sett mamma klättra in där. Vittnet hade sagt till mamma något i stil med att där får man inte vara. Då hade mamma svarat att hon bara skulle in & ta en liten gran där.
Den 2/12-2010 gick jag tillsammans med en vän till en tatuerare (för att jag oavsett utgången av det här) ville ha ett minne av allt som hänt. Jag hade med mig en bild ungefär på hur jag ville att min tatuering skulle se ut. Tatueraren sa att det inte var något problem. Jag fick tid den 28/1-2011. Vi hade varit där i ca 30 min & jag hade inte hört att min telefon ringt under tiden. Jag vet inte hur många missade samtal jag hade på den. Jag ringde upp ett som var från min mammas väninna & bästa vän. Det samtalet kommer jag ALDRIG att glömma.
Dom hade hittat henne! Mamma var död - ihjälfrusen ca 150 meter från hemmet. Det var en polisman som hette Erik som hittade henne tillsammans med sin polishund. Jag fick frågan om jag ville identifiera henne... Vad ska man svara på det? Måste jag besluta om det nu!?!?! Vill jag se henne!??! Klart jag vill.... Eller vill jag det!?!? Hon är död - borta! Min fina, älskade mamma! Jag frågade hur hon såg ut. Då svarade polisen ärligt & berättade att ett djur troligtvis ätit lite från hennes ena kind. Då beslutade jag mig för att identifieringen fick ske med tandkort istället. Den fina bilden jag har av mamma ville jag ha kvar - även om jag torterades inombords för att jag såklart ville se mamma en sista gång så fick det bli tandkort.
Jag hade även en återkommande mardröm i bakhuvudet som jag vägrade skulle bli sann. Mardrömmen utspelar sig på ett sjukhus där sjukhuspersonal rullar bort mamma på en sjukhussäng & jag hänger efter i ena benet & bara gråter & skriker mamma!!! Hur mycket som helst!
Vad gör man nu!?! Jag har inte fått någon utbildning eller vetskap om hur man ska fungera eller vad man ska göra när sin förälder dör alldeles för tidigt!?! Vart ringer man!?!? Jag står kvar på gatan utanför tatueraren med min kompis. Jag skakar i hela kroppen. Försöker ta fram mobilen för att ringa min kille & berätta. Det går okej, sen ringer jag min arbetsgivare för att lämna beskedet. Dom har under hela tiden varit väldigt stöttande i det här. Och till svar från dom får jag... Ta med dig din vän (även arbetskollega) sätt dig i en taxi & åk hem - vi betalar din resa hem & hennes resa från dig & hem till sig.
Det sista jag minns av den här dagen är att jag ligger i min killes famn i vår soffa under ett täcke - sen blir allting svart. Dagarna efter minns jag inte så mycket av. Mer än alla MÅSTEN. Alla man måste kontakta & skicka in dödsbevis till. Räckte det inte att mamma dött?? Vi väntade på obduktion mm. Mammas dödsdag sattes till den 21/11-2010. Hon var alltså redan död när jag började sökandet efter henne.
Det jobbigaste under just den här perioden tyckte jag var när jag inte visste VAR någonstans i "kedjan" av allt mamma befann sig. Var hon på rättsmedicin? Var hon på kremeringen? Osv osv...
Tyvärr så hade min mamma det inte så gott ställt & vi fick en fattigmansbegravning betalad där vi valde att göra så mycket vi kunde själva för att visa vår villighet till att hålla ner kostnaderna. Nu till frågan: Vart ska mamma begravas? Jag ville ha nära till henne vilket då skulle innebära Skogskyrkogården men hennes mamma var begravd i vår familjegrav ute i Botkyrka kyrka. Men där fick mamma inte plats av någon anledning. Så det fick bli Skogskyrkogården där jag verkligen fått UNDERBAR hjälp! Jag försökte kontakta den församling som jag var döpt & konfirmerad hos för att beställa en präst till ceremonin. Men där fick jag prata med en ragata rent ut sagt som verkligen inte var villig att hjälpa till alls & mest fnyste åt mig. Till slut fick jag tag på en präst närmare där jag bor - Årsta församling - tror han hette Stefan. Han tog emot mig med öppna armar när vi sågs & sen kom det svåra... Berätta lite om din mamma... Men skjut mig!!!! Jag tror jag grät i 20 min nonstop!! Vad ska man säga?!?! Sen skulle jag välja psalmer & hur ceremonin skulle gå till. Men INTE vet jag ville jag skrika men fick hjälp av Stefan. En vän till mig har en underbar röst så hon fick sjunga mammas älsklingslåt. "My heart will go on" (Titanics ledmotiv) & sen spelade organisten även "Det vackraste" av Cecilia Wennersten. En mycket god vän till mig försökte få ner mina känslor i en dikt & lyckades väldigt bra så den lästes upp på begravningen.
Ord till en mor...
Som om du aldrig gått..
Precis som att dina ord fortfarande ekar mot mina väggar..
Jag vänder mig om för att se vad jag missat..
Vad jag glömt..
Där står du..
Lika vacker som sist vi sågs..
Jag kommer alltid vända mig om efter dig..
Och alltid kommer du stå där..
Bakom mig.. som du alltid gjort på ditt egna vis..
Med den tryggheten vågar jag kliva framåt på livets ofta så slingrande stig..
Trygg...
Den känslan har jag med mig.. genom dig.. i mig..
Trygg att du nu har det bra..
Jag saknar dig varje minut..
Jag älskar dig varje sekund..
Vila i frid mamma..
/Din lilla groda
Min bonuspappa hämtade mammas urna från kremeringen & sista natten innan begravningen vilade hon hemma hos mig & min kille. Ibland hälsar hon på oss ännu. Min lilla mamma... Min vän som var med mig när jag fick dödsbeskedet gjorde mammas krans till begravningen. Den var så otroligt vacker! Hon har gått floristlinjen på gymnasiet.
Det fanns inget arv.
Men ett år efter att mamma gått bort så fick jag & min bror en summa pengar som kallas för efterlevandepeng. Ingen jätte summa. Men vi hade ju inte förväntat oss något alls. Vi kontaktade advokater för att höra oss för var pengarna kom ifrån. Tydligen så faller dom ut till oss då mamma jobbat inom kommun & landsting en längre tid av sitt liv.
När jag sakta men säkert började hitta tillbaka till livet så frågade jag min kille om det var okej att jag köpte häst igen. Han svarade ja och letandet började. Jag kammade igenom alla annonser jag kunde hitta & åkte även & kollade på några hästar. Men ingen av dom som visades upp för mig sa mig någonting. Hästarna var inte direkt intresserade av mig eller något alls. Så nej, letandet fick fortsätta! Då hittade jag till slut annonsen på Rocky. Jag skrev ihop ett mail direkt på sidan för annonsen. Kunde det här vara hästen jag väntat på? Jag fick svar snabbt & redan nästa dag så talades jag & Caroline Malmborg vid. Vi bokade in att jag skulle komma & titta & provrida Rocky på tisdagen då det var ett stort löp med mera under helgen. Jag frågade om jag hade första tjing eller om det var fler som hade ringt. Tror att jag var först & jag sa att du får inte sälja honom förrän jag har varit där.
Tisdagen kom... Jag var sååå nervös! Men både Caroline & Sandra var jätte trevliga! Sandra var där när vi kom & visade mig Rocky - KÄRLEK VID FÖRSTA ÖGONKASTET!!!! Kelgris, fin, söt, inga olater i boxen, fina ben utan några skador, fina hovar! Nu var det bara provridningen kvar... Först fick Rocky visa upp sig i rundvolten själv, sen red Sandra & visade lite vad han kunde. Sen var det min tur... Det var länge sen jag satt på ett fullblod i startkondition. Jag var nervös som tusan. Men det gick bra! Jag bestämde mig för att om han gick igenom en veterinärbesiktning så ville jag köpa honom. Caroline ringde direkt till en veterinär & fick en tid redan imorgon dvs onsdag. Rocky gick igenom veterinärbesiktningen & på lördagen hämtade jag hem honom.
♥ Min alldeles egna Rocky!!! ♥
Nu vet ni att han har en väldigt speciell plats i mitt hjärta & ibland tror jag min mamma gör hyss genom honom. När han tittar på mig ibland så känner jag min mammas kärlek genom hans ögon.
Jag älskar honom verkligen av hela mitt hjärta! Jag är glad att jag har bra kontakt med alla från Stall Malmborg & jag är tacksam för varje dag jag får träffa honom. Och som Caroline skrev till mig för några dagar sen:
"Skoj att du är så nöjd med honom, tänk du hade ju liksom bestämt dig redan när
du såg annonsen... Det var kärlek till och med INNAN första ögonkastet! ;) "
Så det här är min berättelse om hur lilla Rocky blev min ögonsten ♥
Det sista SMS'et min mamma skickade till mig den 19/11 löd:
Änglatofflor. En liten skyddsängel gick genom ett mörkt rum, släckte sitt
strålande ljussken och hängde upp sina vingar. Gav en öm puss på din kind och
satte sig bredvid dig. Denna skyddsängel sitter bredvid dig dag och natt så
ingen skall göra dig illa eller att inget hemskt skall hända dig. Om du skickar
denna skyddsängel till de du bryr dig om, precis som jag gjort, och får det
tillbaka så vet du att de vill och uppskattar att du finns till. Och du...
Dammtussarna under din säng är änglarnas tofflor. Så ha aldrig dåligt samvete
för att du inte städat. ;)
Så tänk på det här:
Livet finns bara där
självklart och som om
det alltid funnits
Rutinerna tar över
vi hinner inte...
Dagar, veckor, månader och år bara rusar iväg
och vi följer bara med...som om vi var tvungna till det
Men vem har sagt
att vi måste springa genom livet?
Vem har bestämt
att allt ska gå så fort?
En dag kanske
allting stannar upp
Inom loppet av bara några minuter
kan hela vår värld förändras
Den värld vi tar för given
De människor vi älskar
men inte alltid talar om det för
När de försvinner
finns inte längre någon självklarhet
Ta ingen för givet....
Författare okänd