Men vad gör man när den känslan i magen försvinner? När man möter motgång efter motgång? Man tycker att man kämpat så länge med en övning eller med nåt men det släpper liksom inte. Man vrider in och ut på sig själv men kommer ändå inte fram till nåt. Jo självklart att man måste rida bättre. Det har ju dom flesta av oss gemensamt att vi sällan skyller på hästen. Att det är vi som måste rida bättre. Men, ibland undrar jag...
Jag har en häst som pga sitt "blod" är tittig av sig i vissa lägen. Vi har ett ställe på ena långsidan av ridbanan där vi har vår hinderpark. Den ändras ju hela tiden eftersom saker flyttas omkring där beroende på vilka hinder vi använder. Rocky har en sån extrem "HANGUP" på det utrymmet. Han stannar flera meter innan och vill inte gå fram. Han fullständigt blockerar sig. Å då tänker ni alla, ställ inåt... Hmmm jo visst. Det gör jag. Men när han börjar stanna när vi kommer ut på kortsidan så spelar det liksom inte riktigt någon roll. Vi har stått i det här stallet rätt länge och det här har varit samma sak i flera år nu.
Vissa dagar går det rätt bra och han ger sig efter ett tag. Men nu på sista tiden så har det här beteendet bara blivit värre. Det förstör så mycket för oss. T.ex. idag. Red lektion för en kompis som även har varit ridlärare. Det känns som vi provat allt idag. Vi har ridit i mindre volter för att sakta komma närmre och närmre genom att utöka volten. Men sen fattar vi galopp och han i stort sett slänger sig åt sidan för att komma undan från den här platsen. Jag vill poängtera att det ALDRIG har hänt nåt speciellt där. Han har inte blivit skrämd eller något liknande.
Efter den här sista lektionen så red jag ner på ridbanan även dagen efter. Tänkte att jag liksom skulle sänka kraven helt. Bara skritta förbi och ställa inåt. Stanna och göra halt bredvid och klappa honom för att han skulle känna att det var en trevlig plats. Detta är även platsen han får mest beröm på när vi rider på banan. Men det hjälper inte.
Är det bara jag som blir besviken när sånt här händer? Det känns som om man är tillbaka på ruta 1 igen.
Vi har haft rätt många svackor på senaste tiden och det är nog därför jag inte bloggat så mycket. Vet inte riktigt vad jag ska skriva och hur jag ska berätta. Speciellt inte när man backar i utvecklingen. Alla har vi toppar och dalar men ibland så känns dalarna så otroligt långa.
Bestämde att vi skulle ge han en liten paus. Sänka kraven helt och bara ha kul några dagar. När det blir såhär och vi blir "osams" så påverkas både han och jag så extremt av det. Han blir verkligen innerligt ledsen när jag är ledsen. Det är som om han vill bära min nedstämdhet på sina axlar och går ner sig totalt.
Vi började med att han fick vila 2 dagar. Fortsättning följer...